Helige Olav av Norge

Se illustrerad skrift som pdf.

Olav Haraldsson föddes omkring år 995, son till den norske fylkeskungen Harald Grenske och drottningen Asta, men Olav växte upp med Asta och hennes nya man Sigurd Syr från Ringerike eftersom Harald dött innan Olav föddes. Som tolvåring drog Olav till sjöss på sitt första vikingatåg. Olav lär ha gjort ett försök att inta London, och lyckades faktiskt att få bron över Themsen att rasa. Den episoden anses vara ursprunget till den mycket kända visan London Bridge is falling down. Detta angrepp ägde troligen rum 1009 och Londonborna lyckades försvara sig. Däremot lyckades vikingarna två år senare belägra Canterbury, eller Kantaraborg som de kallade den. Så här diktades det om honom: ”Med lust den unge fursten blodade anglernas skallar.”

Vintern 1013-1014 tillbringade Olav i Normandie och det var här han lät döpa sig i Mariakyrkan i Rouen. Ett år senare ansåg han att tiden var inne att återvända hem och hans mål var att erövra kronan i Norge. Med sig på resan hade han en stor förmögenhet, två skepp och ett antal präster och fyra biskopar, däribland Grimkell som så småningom var den som skulle glorifiera honom till helgon. Olavs mål var inte bara att bli kung i Norge utan att även kristna landet. Säkert hade han tagit intryck av hur kungamakten och kyrkan samarbetade på kontinenten. Ett viktigt steg i denna process var det möte som hölls i Moster i början på 1020-talet (1023?) där kristna lagar för landet utarbetades. Det föreskrevs att oönskade barn inte fick sättas ut. Slavar skulle friges varje år. Polygami skulle förbjudas. Hårda straff infördes för våldtäckt och kidnappning av kvinnor. Det förbjöds att äta kött på fredagar och sju veckors fastan skulle hållas före påsk. Kyrkor skulle byggas i landet och folket skulle ta ansvar för att försörja präster. De avlidna skulle jordfästas i kyrkor och begravas på invigda kyrkogårdar. Det bestämdes vilka som inte fick begravas på en invigd kyrkogård o.s.v. Det kristna ramverket byggdes alltså upp, men det var givetvis inte alla som förstod vad innehållet i den kristna tron gick ut på. Många som formellt antog det kristna dopet hade svårt att förstå varför man skulle följa kristna lagar. Något som lagen vidare gjorde klart var att den skulle döma alla lika, oavsett om man var storman eller slav, rik eller fattig, och detta var svårt för många att acceptera. Sannolikt för att få acceptans för de införda lagarna skickades biskop Grimkell till Hamburg-Bremen för att visa att man ställde sig under deras jurisdiktion.

En på medeltiden spridd tradition om hur Olav erövrade tronen i Norge, som återfinns i den plattyska översättningen av Legenda aurea, tryckt i Lübeck 1492, har en beskrivning av en mirakulös seglats. Legenden framställer Olav som ärkefiende till sin halvbror Harald Hårdråde (i strid mot den historiska verkligheten). Han vill förhindra att Olof får makten över Norge. Olof seglar rakt emot klipporna och de öppnar sig och släpper fram skeppet så att Olav kan komma till Trondheim och bli krönt. Emellertid har både Olav och Harald arvsrätt till den danska kronan. Danskarna beslutade då att till kung välja den av de båda bröderna som kom fortast till Danmark. Olav seglar då så snabbt att han kommer fyra veckor för sin bror. Ånyo öppnar sig bergen självmant. Öppningen fylldes sedan med vatten och kallas nu Öresund. Detta motiv blir sedan ett ofta förekommande motiv på medeltiden i kalkmålningar och altarskåp.

Olav lade snabbt stora delar av landet under sig. Han byggde kyrkor i samma takt som han utplånade gamla hedniska offerplatser och den som inte ville leva efter de kristna buden fick helt enkelt lämna allt och bege sig i landsflykt.

Olav var ämnad att gifta sig med den svenske kungen Olof Skötkonungs dotter Ingegerd, som senare blir den Heliga Anna av Novgorod. Men när vigseln skulle hållas i Norge kom ingen brud. Då hade fadern gift bort henne med kung Jaroslav i Gårdrike. Olof Skötkonungs andra dotter (med en slavkvinna) Astrid erbjöd sig då att gifta sig med Olav i systerns ställe.

Olav var en hård regent och detta ledde till att många av hans landsmän hellre såg att den danske kungen Knut blev kung även i Norge. Det är intressant att notera att de flesta av Olavs motståndare (så ock vid slaget i Stikklestad) var formellt kristna. Detta motstånd ledde tillslut till att Olav blev tvungen att fly ur Norge genom Sverige och kom till Ryssland, till sin svåger kung Jaroslav i Gårdrike, där han enligt Snorre genomgick en andlig utveckling.

För svensk del berättar Gutasagan om den Helige Olavs besök på Gotland. Detta var hans andra besök på ön, och det bör ha ägt rum år 1029 eller 1030. En gång tidigare, omkring 1007, hade han gästat ön, men vid det tillfället hade han uppträtt som fiende. När det i sagan omtalade besöket ägde rum, var kung Olav av upprorsmännen fördriven från Norge och befann sig på väg till Ryssland. Vid sin ankomst till Gotland landade kung Olav vid Åkergarn på Gotlands ostkust. Platsen heter numera Sankt Olovsholm. En bonde vid namn Ormika gav honom rika skänker och erhöll i gengäld två dryckesbägare och en yxa av kungen. Ormika lät kristna sig under påverkan av den landsflyktige norske konungen och uppförde ett bönehus eller kapell på den plats där Åkergarns kyrka senare byggdes. Sedan kung Olav blivit vördad som helgon, blev hans attribut en yxa och en bägare. Yxan är att uppfatta som hans dödsverktyg. Bägaren torde syfta på det underverk som ägde rum när hans dricksvatten en gång helt oförmodat förvandlades till vin. Olavs-bildens ikonografi kanske härvidlag påverkat Gutasagans framställning.

I en dröm såg sedan Olav den förre norska kungen Olav Tryggvasson uppmana honom att återvända till Norge och återta makten. Olav begav sig till Sverige där han fick reda på att de norska hövdingarna samlat en stor här i Tröndelag. Olav beslöt sig för att tåga dit och möta hären, under marschen genom Sverige anslöt sig en mängd män till Olavs trupp. Det är denna, Olavs sista vandring som gett namn åt pilgrimsleden ”Sankt Olav” eftersom man tror att det var den vägen han tog. Mot slutet av denna vandring hade den Helige Olav en dröm där han såg sig själv på det översta steget på en himlastege. Det är vidare värt att notera att Snorre berättar att kungen lade stor vikt vid att besöka matutin och mässa dagligen. Han ser vidare till att Requiemmässor skall firas för dem som kommer att dö i motståndararmén inför det kommande slaget.

Till slut möttes de båda härarna vid Stiklestad år 1030, en onsdag två dagar före augusti (dvs. den 29 juni), och enligt Snorre inträffade en solförmörkelse under vilken Olav dödades. En av dem som tog hand om kroppen fick sina sår helade av den döde kungens sår. Kroppen fördes så bort i hemlighet så att inte fienden skull få tag på den. Den gömdes först i ett litet hus på en gård och när en blind man av misstag gått in där och rört vid en våt fläck på golvet, som sannolikt blivit efter det man tvättat den döde kungens kropp, fick han synen tillbaka. Den första natten efter slaget började det också talas om ett ljussken, som från vaxljus, som hade setts över den plats där kungen hade legat på slagfältet och över det ställe där kungen låg dold. Så småningom begravdes kroppen i smyg.

Den danske kungen Knuts son Sven regerade nu efter den helige Olavs död över Norge, men blev snabbt impopulär då han införde höga skatter och nya lagar. Samtidigt började man tala om vilka under som skett kring helgonets död. Biskop Grimkell kom tillbaka från sin flykt österut till Gårdarike och den 3 augusti 1031 grävdes så den Helige Olavs kista upp och öppnades och ljuv väldoft spred sig. Det sägs vidare att Olav såg ut som han nyss stupat och hans hår och naglar hade växt. Biskop Grimkell tog en bit av Olavs hår och lade det i elden utan att det brann upp, då stod det klart för alla att han var helig. I sandsluttningen där kung Olav legat nedgrävd kom det fram en god källa och människor fick bot för sina sjukdomar från vattnet. Sedermera byggde Olavs son Magnus den gode en kyrka över denna plats och kallade den Olavskyrkan. Omkring år 1070 anlade slutligen Haralds son Olav Kyrre den sista i raden av kyrkor för att härbärgera Olavs ben, Kristkirken, som även kom att bli biskopssätet Nidaros domkyrka. Nidaros andre ärkebiskop Eystein Erlendsson författade både en martyrberättelse och texter till liturgin för den Helige Olav.

Den helige Olavs huvudfest är den 29 juli och firades allmänt över hela Norden. Translationsfesten - till minne av relikernas upphöjelse - den 3 augusti firades framför allt i Norge. Snart efter helgonets translering började pilgrimer vallfärda till graven och Olavskulten växte snabbt. Kyrkor tillägnade S:t Olav byggdes över stora delar av norra Europa, från London till Tallin, också även i Novgorod (Holmgård) och Konstantinopel (där Olavs svärd placerades över altaret). Det finns t.ex. en runsten vid Sjusta Skokloster i Uppland där en man som hette Öpe berättar om en viking som dog i Holmgård i Olofskyrkan. Den Helige Olavs minne spreds t.o.m. så långt som till det Heliga Landet där en pilgrim till Betlehem lät måla en bild av helgonet iförd bysantinsk dräkt, scaramangion med chlamys, överst på femte pelaren vid mittskeppets södra sida i Födelsebasilikan ca 1160.

Källor: Snorre Sturlason Olav den Helige

Reliker: Den romersk-katolska domkyrkan i Oslo förvarar en relik från den Helige Olav, ”Helligdomsarmen”.

Troparion

O Herre vår Gud, konungarnas krona och martyrernas seger,

vi tillbedja Dig genom den Helige Olav, Norges evige konung,

som Du förlät alla synder för sitt ärorika lidande och ärofulla död vid Stiklestad,

så att han renad kunde gå in i Din förberedda boning.

O Du människoälskande Herre,

hela nu vår ofullkomlighet och fräls våra själar.