Från Vespers gudstjänsttexter för denna dag sjunger vi:
Bröder, låtom oss förstå meningen av detta mysterium.
Ty när den förlorade sonen skyndade tillbaka till sin Faders hus från synden, kom hans kärleksfulle Fader ut för att möta honom och kysste honom.
Han återupprättade den förlorade sonens forna rikedom, gladde sig hemlighetsfullt i höjden och offrade den gödda kalven.
Låten våra liv bliva värdiga den kärleksfulle Fadern som har offrat det ärbara offret som är Frälsaren av våra själar.
Den andra söndagen i Triodion läser vi Evangeliet med liknelsen om den förlorade sonen. Den visar oss Guds enorma faderskärlek för oss människor, att Han är beredd att ta emot oss i Sin öppna famn så snart vi ångrar vårt syndfulla liv långt ifrån Gud och åter vänder oss till Honom i bot och bättring.
Vi kan alla identifiera oss med den förlorade sonen, vi har alla fallit i synd och vänt oss bort från Gud. Men oavsett hur många gånger vi gör det, försäkrar denna liknelse oss om att Gud alltid tar emot oss med öppen famn såsom en älskande Fader när vi omvänder oss.
Frågan är bara om vi liknar den förlorade sonens botfärdighet? Eller är vi mer lika brodern som tog sin faders kärlek för givet och blev misslynt mot honom när han visade så stor kärlek till den förlorade sonen? Botfärdighet kräver också att vi aktivt gör något som den förlorade sonen som bestämde sig för att resa sig upp och gå tillbaka till sin Faders hus. Omvändelse är inte bara att känna sig missnöjd, utan att bestämma sig för att ändra på det som är fel i ens liv.
Dagens text förbereder oss inför Stora fastan som börjar snart, vilken är en period då vi ägnar mer tid och kraft åt vårt andliga liv och försöker att bli bättre som kristna människor och ändra sådant i vårt liv som skiljer oss från Gud. Det är ett bra tillfälle för oss att börja om på nytt och åter försöka närma oss Gud i fasta, bön och omvändelse.
Evangelietexten från Lukas 15:11-32:
"En man hade två söner. Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem. Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar.
När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd. Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin. Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något. Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl. Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig. Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’ Och han gav sig av hem till sin far.
Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom. Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’ Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började.
Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans. Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på. Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’ Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta, men han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’ Fadern sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt. Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen."
Se fler av Triodions gudstjänsttexter för denna och kommande söndagar här.